Måndag, nya friska tag!
...jaha...så det var dags att föda barn.
Med övergående epidural och lustgas började de hemska krystvärkarna.
Tur jag hade Mange som mellan varje värk distraherade mig med ett glas isvatten och baddade min panna.
Men det tog inte så lång tid ändå, för man visste nu att det var nära.
22.38 gled lille stålmannen ur mig och lades på mitt bröst....brydde mig inte ett dugg om att han var kladdig å blodig och dan... (trots att jag skrivit önskemål om att han skulle torkas av)
Ja...stålmannen hade envisats med att ha ut ena armen samtidigt som huvudet...så 37 cm omkrets+ arm= AJ!
Syddes lite, fick den omtalade mack-brickan och skålade i cider :)
Blödde lite väl bra, så den där sköna duschen fick utebli (kunde inte stå på benen) och jag blev bortrullad på perinatal där vi skulle få sova.
Vaknade på morron av att jag trodde Mange ville mig något... han sov i en säng nere vid min fotända och jag var bombsäker på att han grabbat tag i min säng å ryckte, men när jag fråga vad han ville svara han inte...så jag trodde han fått dåndimpen och försökte söva oss i sängen.
På morron fick vi ju reda på att det var ett jordskalv ;) haha... Och vilket tjat om denna händelse! Vi hade radion igång i stort sett hela tiden så varje halvtimme/timme tjötades det om detta skalv på nyheterna.
Sov som en kratta där...två nätter stod jag ut men sen ville jag inget annat än HEM!
Så efter läkarundersökning och sånt fick vi då äntligen sätta oss i bilen och åka de dära 2 minuterna hem :)
Första tiden här hemma har gått ganska bra, tar ett tag att lära känna varandra förstås.
I lördags kom mormor, morfar och morbror Henke ner å hälsade på oss...skönt att få se lite folk! Jag får lappsjuka här hemma, men jag har still så rackarns ont "down there" att jag inte gärna lommar iväg nånstans...går som om man skitit ut en hörnsoffa (som Babben Larsson sa?)
Underbart att man fick serverad mat och slapp tänka på något alls egentligen, tack mina kära kära <3
Söndagen var helt uppåner....hade väl min "baby blues-dag" samtidigt som Edvin verkade ha en inte så poppis dag han heller. Mange hade sin jäkla deadline på jobbet så han var iväg säkert 11 timmar :(
Jag grät som Niagara härhemma och kände mig som världens sämsta mamma samtidigt som jag var döhungrig och helt matt då min kropp fattat att 3 timmar sömn per natt i snitt inte är att föredra...Mådde så sjukt dåligt och tårarna bara sprutade...USCH! Önskar jag ingen... Edvin riktigt panikskrek och inget jag gjorde hjälpte, kände mig helt maktlös :(
Men sen är jag för stolt för att be honom om hjälp, jag vill klara mig själv... (ber man om hjälp ska man ju räkna med att ärendet ska behandlas ungefär lika snabbt som försäkringskassan behandlar sina...)
Min hormoner är verkligen ur schack just nu... gråtit en massa idag oxå, vill SÅ gärna åka "hem" över jul men ena parten säger si och andra säger så... vill heller inte att mina föräldrar ska åka ner hit och sitta och trycka i vår trånga lägenhet och om svärisarna kommer ner hit efter jul skiter jag fullständigt i (sorry, men jag är inte så hård som jag låter!) för då är redan julen ÖVER, och jag har suttit här olycklig hela julen...
*å så kommer tårarna igen*
Usch näe...nu ska jag ta lilleman med mig och lägga oss i sängen å vila... passa på medan han sover.
Med övergående epidural och lustgas började de hemska krystvärkarna.
Tur jag hade Mange som mellan varje värk distraherade mig med ett glas isvatten och baddade min panna.
Men det tog inte så lång tid ändå, för man visste nu att det var nära.
22.38 gled lille stålmannen ur mig och lades på mitt bröst....brydde mig inte ett dugg om att han var kladdig å blodig och dan... (trots att jag skrivit önskemål om att han skulle torkas av)
Ja...stålmannen hade envisats med att ha ut ena armen samtidigt som huvudet...så 37 cm omkrets+ arm= AJ!
Syddes lite, fick den omtalade mack-brickan och skålade i cider :)
Blödde lite väl bra, så den där sköna duschen fick utebli (kunde inte stå på benen) och jag blev bortrullad på perinatal där vi skulle få sova.
Vaknade på morron av att jag trodde Mange ville mig något... han sov i en säng nere vid min fotända och jag var bombsäker på att han grabbat tag i min säng å ryckte, men när jag fråga vad han ville svara han inte...så jag trodde han fått dåndimpen och försökte söva oss i sängen.
På morron fick vi ju reda på att det var ett jordskalv ;) haha... Och vilket tjat om denna händelse! Vi hade radion igång i stort sett hela tiden så varje halvtimme/timme tjötades det om detta skalv på nyheterna.
Sov som en kratta där...två nätter stod jag ut men sen ville jag inget annat än HEM!
Så efter läkarundersökning och sånt fick vi då äntligen sätta oss i bilen och åka de dära 2 minuterna hem :)
Första tiden här hemma har gått ganska bra, tar ett tag att lära känna varandra förstås.
I lördags kom mormor, morfar och morbror Henke ner å hälsade på oss...skönt att få se lite folk! Jag får lappsjuka här hemma, men jag har still så rackarns ont "down there" att jag inte gärna lommar iväg nånstans...går som om man skitit ut en hörnsoffa (som Babben Larsson sa?)
Underbart att man fick serverad mat och slapp tänka på något alls egentligen, tack mina kära kära <3
Söndagen var helt uppåner....hade väl min "baby blues-dag" samtidigt som Edvin verkade ha en inte så poppis dag han heller. Mange hade sin jäkla deadline på jobbet så han var iväg säkert 11 timmar :(
Jag grät som Niagara härhemma och kände mig som världens sämsta mamma samtidigt som jag var döhungrig och helt matt då min kropp fattat att 3 timmar sömn per natt i snitt inte är att föredra...Mådde så sjukt dåligt och tårarna bara sprutade...USCH! Önskar jag ingen... Edvin riktigt panikskrek och inget jag gjorde hjälpte, kände mig helt maktlös :(
Men sen är jag för stolt för att be honom om hjälp, jag vill klara mig själv... (ber man om hjälp ska man ju räkna med att ärendet ska behandlas ungefär lika snabbt som försäkringskassan behandlar sina...)
Min hormoner är verkligen ur schack just nu... gråtit en massa idag oxå, vill SÅ gärna åka "hem" över jul men ena parten säger si och andra säger så... vill heller inte att mina föräldrar ska åka ner hit och sitta och trycka i vår trånga lägenhet och om svärisarna kommer ner hit efter jul skiter jag fullständigt i (sorry, men jag är inte så hård som jag låter!) för då är redan julen ÖVER, och jag har suttit här olycklig hela julen...
*å så kommer tårarna igen*
Usch näe...nu ska jag ta lilleman med mig och lägga oss i sängen å vila... passa på medan han sover.
Kommentarer
Postat av: Jessi
Kan inte säga att jag förstår eller vet hur det känns. Bara hoppas att din nya lilla familj får en mysig jul trots allt.
Ha en fortsatt bra dag!
Trackback
